Är det att ge väljarna raka svar?

Miljöpartiet har precis avslutat sin kongress. Det har varit intressant att följa deras debatt, speciellt den angående regeringsfrågan.

Beslutet handlade om att inte kategoriskt utesluta regeringssamarbete med något eller några av de nuvarande riksdagspartierna. (förutom moderaterna som de säger sig stå så långt bort ifrån) Beslutet togs med röstsiffrorna 64-62 och mot partiledningens linje.

MP säger i DN att ombuden anser att det är otaktiskt att i detta läge så ensidigt binda upp sig till ett regeringssamarbete med socialdemokraterna.

MP tycker att detta inte innebär en högervridning i partiet. Jag själv kan ju tycka att det är väldigt konstigt att miljöpartiet i ena stunden kan samarbeta med vänsterpartiet och sossarna och efter valet kan de samarbeta med i princip vilket parti som helst (förutom moderaterna då). Jag är iofs inte så speciellt överraskad över att miljöpartiet är som en enda stor berg och dalbana, tycker bara att man som väljare borde få lite raka svar.

Det blir en surprise-surprise med miljöpartiet.

Ådalen/Vaxholm - kampen lever

Idag är det 75 år sedan Evert, Erik, Sture, Viktor och Eira möradades av svensk militär i en fredlig domonstration. Demonstrationen ägde rum i det lilla samhället Ådalen i Kramfors kommun. De demonstrerade mot att arbetsgivarna plockat in strejkbrytare, som dumpade lönerna för de arbetare som kämpade för drägliga lönenivåer.

Man säger att det är lugnt i Sverige men vi hör hela tiden vad borgrna vill och vad de säger.
Moderatledaren Fredrik Reinfeldt beskrev Byggnads som ”en skamfläck för LO”. Moderata ungdomsförbundet jämförde facket med maffian. I ra-dions Studio Ett förklarade folkpartisten Karin Pilsäter att svenska byggnadsarbetare väl fick bli ”duktigare” om de inte ville arbeta för lettiska löner.

Detta är ingenting som jag bara hittar på. Det är så här de tycker - borgarna. Enbart för att man precis som man gjorde i Ådalen. Man begär bröd och arbete. Vad är det konstiga???

Det är tur att socialdemokratin och fackföreningsrörelsen bara knyter tätare band i försvaret för kollektivavtalen och för fackets rätt att vidta konfliktåtgärder mot företag som inte följer avtalen.

Det är inte så annorlunda nu än vad det var på 1930-talet. Kanske lite lugnare men absolut inte lugnt. Är det inte så att man kan se en röd retorisk tråd från högern, från ådalen 1931-Vaxholm 2005??????????????

Idag hade vi i SSU tillsammans med LOs lokala ungdomskommité anordnat en demonstration till minnet av de som mördades i Ådalen samt till alla de som världen över kämpar fackligt med risk för sina liv.

Jag höll tal och tänkte ta med det här:

För 75 år sedan inträffar en mörk dag i den svenska arbetarrörelsens historia, ja i den svenska historian. Året var 1931, det var då skotten i Ådalen avlossades. Den 14 maj riktade militären sina vapen mot arbetarna i Lunde, i Kramfors kommun. Vi minns Erik, Evert, Sture, Viktor och Eira som föll för militärens kulor. Deras brott var inget. Kravet var däremot bröd och arbete. 75 år kanske verkar som en evighet, men det var faktiskt bara i går. Inga av våra segrar är för evigt. Nya "skott" kommer att avlossas mot arbetare som bara gör sin plikt - och kräver sin rätt!

Men, det är andra idag som kommer att tala mer om skotten, som tillsammans med oss kommer att hålla minnena vid liv. Vi uppmärksammar att vi genom medveten kamp och bildning har fått igenom arbetsrätt och föreningsfrihet i Sverige.

Vi har kamrater emellan ställt det fackliga löftet via våra kollektivavtal, mot kapitalets och arbetsgivarnas vinstintressen. Vi har fortfarande en kamp på arbetsmarkanden att slåss i, för arbetarklassen och de människor som lever under förtryck. Detta gäller både i Sverige, och i världen.

Klasskampen är i allra högsta grad levande och verklig. Fråga det underbetalda vårdbiträdet, eller någon av lokförarna i Stockholms tunnelbana. Ställ frågan till arbetarna vid någon av Sveriges fabriker, som trots att de flera gånger om är vinstdrivande, ändå har lagts ner. Ja, fråga vem som helst av alla dem som i dagens kapitalistiska samhälle går arbetslösa. För dem och för oss är den verklig!

Den fackliga kampen gäller inte bara dem som har arbete eller riskerar att förlora det. Den gäller arbetarklassen, och rör konflikten i samhället i stort. Detta ska vi inte glömma idag när vi talar om en händelse, som är 75 år gammal. Samhällskonflikten är inte bortförhandlad eller samförståndad till allas lycka. Inte i Sverige, och inte i världen.

Det är också en av anledningarna till att vi står här idag. Vi ska inte bara minnas vad som skedde i Ådalen.
Vi är en rörelse som står i ständig opposition till orättvisor. Därför är det självklart att vi ska uppmärksamma allt sjukt som sker över hela världen idag. För runt omkring oss är förtrycket hårt. Snacka inte om samförståndsanda och socialliberala demokratier. Alla har inte föreningsfrihet, alla kan inte slåss fackligt utan att riskera sitt liv.
Bortom den svenska arbetsrätten, våra kollektivavtal och allt annat vi kämpat oss till, lever fortfarande klasskampen i konflikten mellan arbete och kapital. Jag säger det igen; både i Sverige, och i världen.

För så här är det: dina och mina kamrater blir sparkade när de startar fackföreningar i de ekonomiska frizonerna. De blir hotade och svartlistade, de får sina liv förstörda. Ni som tror att allt är frid och fröjd, lyft era blickar och se er omkring!

Varje dag lever klasskampen hos våra kamrater som organiserar strejker med risk för sina liv i Iran.
Se klasskämparna som slåss för fria fackföreningar i DEN kapitalistiska diktaturen Kina.
För så är det. Vi står här idag i solidaritet med de frihetshjältar som ställer sig upp mot storföretagens härjningar i Latinamerika och Afrika, och de fackligt aktiva som försvinner i regimer som Vitryssland och Burma. Vi ska inte blunda, vare sig i Sverige eller i världen.

För det är för dessa systrar och bröder vi har vandrat hit, det är för arbetarklassens hjältar vi vandrat hit.
Förra året mördades 145 människor världen över, som en direkt följd av sin fackliga kamp. Bakom siffrorna döljer sig ett enormt mörkertal.
Dina och mina kamrater blir mobbade, kidnappade, hotade, torterade och mördade.

Vi inom arbetarrörelsen måste stoppa detta! Häri ligger mitt hjärta, mitt engagemang som SSU:are. Kampen mot orättvisorna är global, och därför måste våra egna organisationer också vara det. Låt arbetarrörelsen samarbeta internationellt istället för att binda upp oss i EU och FN. Vår kraft behövs i socialistinternationalen och i den internationella fackföreningsrörelsen. Det är där vi ska stärka vår röst, och tillsammans förändra världen. Vi vet ju att vi kan, och det är fan dags nu!

Låt oss därför börja det arbetet idag, genom att minnas morden på våra kamrater i Ådalen, och morden på våra kamrater som sker i världen. Det är i en rasande protest mot dessa vidriga oförrätter vi tillsammans riktar oss till världens regimer och arbetsgivare och säger:

Sluta mörda oss!

Tack.

Det blåa skitlaget

Moderaterna har gått från att inte bara vara snälla mot de rika, utan till att också vara elaka mot de fattiga. Trots de blåas snack om att inte röra kollektivavtalen kommer nu helt andra tongångar fram.

MUF:s ordförande Johan Forsell vill att vi unga ska arbeta helt utan skatt och avtal. Tillsammans med (den extrema) nyliberalen Johnny Munkhammar från Timbro har han föreslagit bland annat att alla under 30 år ska arbeta utan kollektivavtal.

Frågan blir: gör MUF detta för att de bryr sig om oss unga eller för att de vill attackera facket?
Jag hittar snabbt svaret i deras gemensamma artikel. De säger det rått och öppet. De vill avskaffa kollektivavtalen för oss och avskaffa LAS. Vi ungdomar ska helt enkelt jobba nakna, helt avtals- och rättslösa.

Här blir det så oerhört tydligt. Slagen vid en valseger för borgarna ska riktas mot kollektivavtalen och arbetsrätten. De är i vägen för de direktörernas och alliansens amerikaniserande av Sverige.

Men jag uppskattar ärligheten från ungmoderaterna. Tack vare dem ekar arbetarklassretoriken från fader Reinfeldt allt tommare. För det är ju retorik det handlar om. Det är inte bara MUF utan hela maktalliansen som har en tydlig strategi för ett svagare fack och för sänkta löner.

Min blogg

Tjena. Nu sätter jag igång! *Blogg blogg blogg* (det är väl ett djurläte, eller?)

Det är bara några månader kvar till valet och alla våra krafter behövs. Därför lägger jag mig i debatten och kör på. Vi har inte på något sätt råd med en borgerlig regering, speciellt inte vi fackligt aktiva. Det är jobbarna på fabriksgolvet som ska få lönerna sänkta och rättigheterna uppluckrade. Där finns mitt hjärta, kampen på golvet. Klasskampen!

Här kommer att varvas politiska kommenterer med berättelser från mitt SSU:ande och kampen mot högern. En del inlägg kommer vara fyra arga rader, en del kommer att vara längre resonemang. Det kommer skifta rejält! Säkerligen kommer också en massa att skrivas här om mitt jobb, och hur det är att vara ensam kvinnlig svetsare i ett arbetsgäng bestående av femtio manliga industriarbetare.

Häng med mig under året! Nu kör vi! =)