Nu öppnar IF Metall Pandoras ask -Skräckslagen?

Att jag inte är nöjd med IF Metalls nya uppgörelse är väl föga förvånande för någon som har varit inne på denna bloggen några gånger. Stefan Löfven är noga med att detta bara är ett "unikt undantagstillstånd" men jag köper inte det. Det känns verkligen inte bra.
Det är lite som Johan Ehrenberg skriver i Efter Arbetet:

Under de goda åren har industrifacken ”hållit igen” trots extrema övervinster inom industrin. Tanken har varit att det varit bra för investeringar och ger trygga jobb i en global konkurrens.
Men när krisen slår in visar det sig att den enda trygghet som finns är den som arbetsgivare alltid förespråkar: Sänk lönen!

En annan vars blogg jag ofta läser är Kaj Raving som gärna delar med sig av ett inlägg här på min blogg. Han sätter huvudet på spiken och skriver lite av det jag har tänkt de senaste dagarna.

Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön
än det vi nu lovar varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om att
om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

En utav orsakerna till att jag faktiskt blev heligt förbannad när jag läste om avtalet är att jag är kurshandledare för IF Metall och håller bland annat grundkurser för medlemmar och förtroendevalda, vilket jag för övrigt just gjorde när jag läste nyheten. Det är kurser där vikten av att förstå det fackliga Löftet är en utav grundpelarna. Löftet som går ut på att vi lovar varandra att aldrig använda försämrade villkor som ett konkurrensmedel för att få eller behålla ett arbete och som symboliserar själva grundidén med fackföreningsrörelsen.

För att skydda löftet så får man exempelvis aldrig skriva ett lokalt avtal som är sämre än det centrala – man får helt enkelt inte konkurrera genom försämrade villkor, därför att det ofelbart leder till ett race mot botten när nästa företag – fack måste försämra villkoren för att kunna konkurrera med det första. Därför har man sett till så att den lokala organisationen inte heller behöver utsättas för valet mellan försämrade villkor – arbetstillfällen.

Vad man alltså då gör från centralt håll, samtidigt som jag predikar vikten av att aldrig bryta det fackliga löftet, eftersom det endast är genom att vi gemensamt försvarar det som vi kan stå starka mot arbetsköparen, som kollektiv, är att man skriver på ett avtal där man öppnar upp möjligheten att försämra ett centralt avtal. Eller med andra ord: man öppnar upp möjligheten att bryta mot löftet.

Just detta, att öppna upp för lokalt försämrade villkor är något som Svenskt Näringsliv har eftersträvat i årtionden när man har förespråkat så kallade öppningsklausuler.

Varför vill man då det? Jo, därför att facket styrka ligger i just storleken och att man gemensamt stått som garant för att bevara löftet. Det är givetvis denna styrka som man har eftersträvat att bryta ner, och nu (åtminstone delvis) lyckats med. Man vill helt enkelt skilja ut kvistarna från bunten för att lättare kunna bryta dem, en och en. Slutligen så kommer inte heller bunten i sig vara så svår att bryta, vilket man givetvis är medveten om från fackföreningshåll. Därför har man hittills också med självklarhet sagt nej från fackets sida till alla former av uppgörelser som pekat i den riktningen.

Att man nu har brutit mot detta tabu kan tyckas riktigt för att på kort sikt rädda arbetstillfällen men långsiktigt så har man nu gett sig ut på ett sluttande plan.

Det som nu riskerar att ske är att företag som vill spara på kostnaderna kan hota med att man kommer att säga upp folk för att på så sätt sätta lokala klubbar i en omöjlig gisslansituation när de ställs inför valet att sänka lönen eller, förment, rädda arbetstillfällen. Förutom att de anställda betalar sina egna och sina kamraters arbetstillfällen på kort (lägre lön, eventuellt lägre a-kassa osv) och på lång sikt (uteblivna pensionsinbetalningar exempelvis), så vad händer med de företag som om ett år fortfarande inte kommit ur svackan, ska de tvingas öka sina kostnader då – och säga upp folk, eller ska avtalet förlängas? Kanske permanentas?

Ytterligare en aspekt på det hela är att det förbund som nu gått med på detta är det som hittills setts som Sveriges starkaste. Tänk dig sen den press som de ”svagare” förbunden kan komma att ställas inför när det starkaste facket redan vikit ner sig. Vad händer då när varslen börjar dugga tätt inom kommuner och landsting, kan Kommunal då stå emot ett liknande avtal? Eller Handels? Och då talar vi inte längre om heltidsanställda män, som är normen inom industrin, utan om kvinnor som ofta redan från början har en lägre anställningsgrad – och en lägre lön. Var slutar det sen?

Man har nu öppnat en Pandoras ask vars innehåll vi i dagsläget knappast kan överblicka – och det oroar mig väldigt mycket!

Kaj Raving/ Nybro

----------------------------------------------

Finns egentligen hur mycket som helst att skriva om i detta ämne och det lär bli ett återkommande ämne.