Det känns inte toppen att vara industriarbetare i Sverige idag. Varslen står som spön i backen.
Idag varslar AB Volvo 1560 arbetare om uppsägning. Det handlar om 610 anställda i Umeå, 350 i Göteborg, 400 i Skövde och 200 i Köping.
Igår skrev jag att även vi på Alfa Laval (som alltid har klarat oss undan varsel) drabbades av varsel. För mig var det en lång sömnlös natt och det kändes fan ta mig inte ett dugg bättre utan snarare tyngre.
Jag tror att företagen utnyttjar lågkonjukturen istället för att ha is i magen och rida ut stormen. Precis som Olle Ludvigsson, (ordförande i Volvos koncernfack) ifrågasätter; "är beslutet verkligen är nödvändigt i dagsläget?"
Var själv på konferens idag om vad man gör när det är varsel och uppsägningar. Jag hade gärna sagt att det inte var jättestor närvaro men då skulle jag ljuga. Känns som om vart och vartannat företag varslar och man ser sina kamrater på andra företag stå lika frustrerade som man själv gör.
Vi är nog många som inte riktigt förstår att detta händer nu, att snart står vi där. Något som bara inte händer. Även om jag skriver ner det nu så kan jag inte acceptera att vi är många som kanske får gå.
Imorgon ska jag åter till jobb och då kommer samtalen med mina arbetskamrater, tyvärr har jag inga svar. Förhandlingarna har inte ens påbörjats utan jag vet lika mycket som alla andra. Känns frustrerande att vara förtroendevald och inte kunna ge några svar, det enda jag kan säga är att jag ska göra mitt yttersta, arbeta röven av mig för att så många som möjligt får behålla sina jobb.
----------------------------------------
tisdag, januari 13, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentarer:
Jag hörde från TV-nyheter att det varslas fler i Sverige jämfört med andra länder. Kanske utnyttjar storföretagen situationen för att pressa tillbaka facken ytterligare.
Det går inte att betala ut löner för pengar som inte kommer in i företaget. Men om produktionen minskar med låt säga 10% så kan det vara medveten klasskamp från ovan att varsla 30%.
Vi ska inte underskatta det läge kapitalisterna har nu. Men vad är då detta "läge"? Tja, här är några ingredienser:
-Lågkonjunktur innebär alltid arbetslöshet som alltid innebär påfrestningar för facken
-EG-domstolen har tydligt satt ner foten om vad som ska gälla för sympatiåtgärder och annat som rör konflikträtt. Det förstår kapitalister i Sverige.
-Den borgerliga regeringen har gjort det svårare att hålla det fackliga löftet om att inte dumpa löner då a-kassan gjorts så låg. Givetvis finns en växelverkan mellan klasskampen i riksdagen och den ute på arbetsplatserna.
-Vissa LO-ledare håller på att slarva bort den generösa konflikträtten genom att frivilligt förhandla fram allvarliga försämringar av den i ett nytt huvudavtal.
För något år sedan, tror jag det var, försökte Ali Esbati (v) få oss att förstå allvaret i situationen för arbetarrörelsen.
Jag ber samtliga samförståndsvänner att dra huvudet ur sanden. Er andra ber jag om enighet och att aldrig sluta vara förbannade på orättvisor.
Skicka en kommentar